okej, till dig som hatar blogginlägg som inte handlar om afrikabarnens svält eller nåt annat världsomfattande eller dylikt:
detta blir inget inlägg av det slaget, så scrolla ner : )


5 juli 2008 var den, utan tvekan, bästa dagen hittils i mitt 17-åriga liv.
"Hej. Förlåt att jag inte komme. Men jag var jättetrött o sen är jag jätteblyg. /Pär"

Min puls gick upp till max och hade inte mina föräldrar sovit just intill mig hade jag vrålat rakt ut. Känslan som spred sig i från tårna och uppåt är obeskrivlig och OJ så smörigt & påhittat det låter. Men så är inte fallet.
Och hahah, nej, jag trodde inte heller att den känslan ens existerade och än mindre att jag skulle få uppleva den. Inte trodde jag heller att du ens visste vem jag var. Måste erkänna att jag inte riktigt trodde på kärlek vid första ögonkastet heller, men hjärtat, du överbevisade mig redan i våras. Allt låter så äckligt klyschigt, men.. det var som att det stod "one of a kind", ellernåt, i din panna. Jag bara... visste. Det bara.. kändes. Du är han med stort H

Kan inte beskriva med ord hur glad jag är att ha dig vid min sida idag. Och även fast jag inte fick vara ditt förflutna, hoppas jag på att få vara din framtid
för älskling, du är det bästa jag vet