Jag har bokat en klipptid hos Josefine Strömbergsson på CliveRussel på tisdag. Är det bara jag som alltid har jätteångest för att klippa av mitt älskade hår?
Varför känns det som att långt hår för mig är som hemma? Kan gissa på att det beror på att jag alltid hade långt, långt hår som liten. Att det lixom sitter kvar i mig på nåt sätt. Barndomen är ju alltid det man saknar, kanske är det så att jag saknar långt hår för att det tar mig tillbaka på något sätt, fast ändå inte? Jag spelar mig själv ett spratt.

Hursomhaver så började jag kolla runt efter snygga frisyrer, tänkte att denna gång ska frisören slippa hitta på något som hastigast bara. Nu ska jag förhoppningsvis vara förberedd på vad som komma skall. Jag hittade denna bild på grymt söta Ashlee Simpson och blev lite småsugen på dendär frisyren. Dock är mitt hår lite smålockigt på de mest obekväma ställena, men det fixar väl tänger av olika slag. Det är nog inget att oroa sig för..

---

Jag pratade med min tränare igår och fick honom att inse att jag behöver ta det lugnt ett tag, åtminstone över helgen. Under träningen i tisdags förlorade jag delar av synen, typ migrän, och gympalektionen dagen efter var jag inte långtifrån att svimma. Jag har ändå känt ett tag nu att det är rätt mycket innebandy oså, sen plus att jag typ har förkylning i kroppen. Jag har också stressat en hel del, det är så mycket med skolan och man ska hinna ditt och datt och blablabla. Ni vet hur det är.. Men fan, är det inte illa om man börjar stressa och har såpass mycket att man märker av det sådär vid 16 års ålder? Är inte det ett tecken på att det börjar gå utför?
eh... jo.

så, jag kände att det var dags att ta det lite lugnt, få lite sömn och helt enkelt pusta ut. Dock vet jag människor i min närhet som har ännu mer än jag. Egentligen har jag inte speciellt mycket jämfört med dem. Förstår inte hur ni orkar men ni är beundransvärda. Tänk bara på att hinna leva också.