.. even though I didn't really know you, I guess you were my grandpa.

Igår afton somnade min farfar in i en rullstol på lasarettet i Piteå. Jag har bara träffat honom några få gånger, så jag vet inte om jag ens har rätten att kalla honom min farfar, men jag kände att jag åtminstone kunde tillägna ett inlägg åt honom.

För många, många år sedan stack han bara från fru & fem barn; Birgitta, Elisabeth, Lars, Tomas och Conny. Eftersom att min pappa (Conny) är äldst, så blev han mannen i huset. Jag vet inte, vi har inte pratat om det så mycket iochmed att min pappa är inte den som gärna pratar känslor (nivet han ska ju vara manlig osv.....), men jag tror att det tog hårt på honom.
Ända sedan dess har Evert, alltså min farfar, gett blanka fan i barnen, förutom de gånger han varit onykter och ringt. Jag menar, det är klart att barnen blir bittra när han först lämnar dem, och sedan enbart ringer på fyllan och ska vara trevlig.

Åtminstone så länge jag har funnits, och säkert ännu längre, har farfar bott i Piteå, vilket har minskat förutsättningarna att träffas&förlåta ytterligare. Sedan blev alkoholen en stor bov i min farfars liv. Han hade visserligen en kvinna, men jag vet inte vad som hände riktigt. Henne träffade jag bara någon enstaka gång, av de enstaka gångerna jag träffade min farfar. Jag hade som inget behov av att träffa honom, iochmed att min pappa inte hade det heller. Man lever som man lär, nivet.

Så nu, i dagsläget, när min farfar gått bort efter några hjärtflimmer och en "återuppståndelse", känner jag inte så mycket mer än att en avlägsen släkting gått bort. Däremot lider jag mer med min far, som trots allt, förlorat sin pappa. Man har ju bara en, oavsett om han finns för en eller ej.

Vila i frid, Evert Bitén. Hoppas du får det bättre dit du kommer, och att du vet att trots allt, älskar dina barn dig.