Vårt hus är till salu och det är bigtime för en förändring i mitt liv. Jo, det är sant. Har inte orkat skriva något här, även fastän det känns ganska okej. Skönt att komma bort härifrån, finally kanske det händer något. Det enda jobbiga är att mina föräldrar inte bestämt sig för om dem ska flytta tillsammans eller inte än. Värst är ju helt klart ovissheten.

Fast jag har ju gått igenom detta en gång tidigare och då gick det ju bra, så jag antar att det kommer gå minst lika bra denna gång. Och oj, vad okänslig jag låter.. Visst är det mina föräldrar och visst har jag bott här hela mitt liv, men jag börjar inse att det inte kan fortsätta såhär, ingen orkar.. Det bästa vore nog om de skildes åt och jag fick skaffa eget såsmåningom. Åtminstone två av oss skulle tjäna på det, även om jag skulle få fortsätta ta skiten hursomhelst. Men mamma förtjänar det inte, efter allt hon gjort. Hon börjar vara gammal, hon förtjänar lite lugn och ro. Allra helst vill jag nog ändå att de separerar.

Trots att jag tagit det hela ganska bra slår det mig ibland hur stor förändring det kommer bli i mitt liv. Bara det med två rum.. två garderober. Minns att garderoberna var mitt största problem förra gången. Och vad är hemma? Två hem går inte riktigt ihop i mitt huvud. Men jag måste ju, annars blir den andra ledsen och besviken och bla bla. Önskar så innerligt att jag hade råd och möjlighet att flytta ensam nu. Det skulle vara så skönt att slippa allt nu, slippa välja sida och slippa höra allt jävla skitsnack. Usch..
Jaja, hursomhelst, vad jag hade tänkt säga var att jag inte känner att jag är så jättemycket påverkad av detta, men ibland då jag kommer att tänka på det är det som ett slag i ansiktet. Så är jag frånvarande ellerså är det nog bara det.. Men jag har inga probs att prata om det ellerså, det är helt lugnt. Kan nog bara vara bra att få ur mig det.