.. I feel there's nothing I can do

känner mig som en tidsinställd bomb eller något åt det hållet.
lixom, sådär att man aldrig riktigt vet när den exploderar och allt bara sprängs
eller.. det kanske är min tillvaro som blivit en sådan? efter många års studier och laborerande har de äntligen fått resultat?

fast trots allt var det ju jag som peppade mamma att sätta ut huset till försäljning. jag kände att det kanske var tid för det. det är inget jag ångrar, men trots min beslutsamhet smärtar tanken på mina föräldrar i varsitt hem.
inte förrän jag såg dom stå och ta hand om disken tillsammans idag insåg jag nog på riktigt, att det kanske denna gång händer. kanske kanske
sen, att allt är så oklart förvärrar saken markant. att gå runt och inte veta är en ren och skär plåga. om dom bara kunde bestämma sig så att jag kan ställa in mig på något och vänja mig vid tanken.

samma dag som pappa säger "har du hört nu att vi ska separera?" säger mamma "jag vill att vi ska separera, men jag vet inte om jag orkar..."

superb, superenkelt. har aldrig tvivlat på min ork tidigare, men nu känns allt bara hopplöst.. riktigt hopplöst
och detta skriver jag inte för att jag vill ha medlidande eller för att folk ska tycka synd om mig. verkligen inte. jag behöver bara skriva av mig någonstans, och vad har man en blogg till om inte just det?
stör det dig, ber jag dig gå.