I lördags kändes det som att hela min värld föll isär. Inte på grund av någon yttre faktor - utan på grund av mig själv. Den press och de förväntningar jag har på mig själv i kombination med den utmattning jag kände blev helt enkelt för mycket och jag bara grät och grät. Hade ingen aning om hur jag skulle kunna uppbåda styrka för ett niotimmarspass på jobbet samma eftermiddag/kväll.

 

Hur det än blev, så lyckades jag samla mig och tog mig iväg och jobbade. Utan att känna efter. Hade jag känt efter hade jag förmodligen gått ut i strejk, särskilt med tanke på tempot det blev under kvällen.

Efter en ledig söndag (tack gode gud) och ett par väl valda ord av en fin vän, så kände jag imorse att det var dags att tagga ner. Jag sa ifrån mig allt jag hade på schemat idag och sitter just nu hemma i min soffa utan att veta vad jag ska göra av dagen. En riktigt underbar känsla..

Min mamma har alltid sagt "du kommer gå in i väggen innan du fyllt 25 om du fortsätter såhär", och i lördags hörde jag varningsklockorna ringa. Hon har rätt, det går bra att ha fullt upp ett tag, men inte flera månader. Jag hade tänkt bita ihop och klara praktiken ut, men kände att det tog stopp nu. Det är viktigare att må bra.

Så ung och oförstörd :')